Alternativ titel: I tunnelbanan finns inget bonussystem
.. nja, det är väl orättvist att jämföra ett självvalt yrke med slaveri, och dessutom har jag inte jobbat som spärrvakt i 12 år. Jag har gjort det i 13 (delvis på deltid.)
Tre år kan kännas som en ganska lång tid eller så kan det gå snabbt, det är ganska självklart. Alldeles oavsett så är det en ganska liten tidsinvestering att göra när det handlar om en stor förändring i livet.
Bakgrunden till det här inlägget kan läsas här:
http://existensmaximum.blogspot.se/2015/03/att-skapa-forandring.html
Det skrevs för två år sen, när jag hade pluggat i lite mer än ett halvår, och började få ordning på saker och ting. Kort sammanfattning:
Efter att ha tillbringat hela 20-årsåldern med ett vilset sökande vad gäller mig själv, relationer, bostad och jobb så landade jag i någon form av 30-årskris och kände att det fick vara nog. Jag var djupt missnöjd med mitt arbete som spärrvakt och hade varje dag sen dag 1 varit inställd på att detta var ett tillfälligt jobb, och att jag snart skulle hitta något annat att syssla med. "Snart" blev 10 år. Nåja.
Sporrad och peppad av min dåvarande sambo Sara och min vän David lämnade jag min comfort zone och gjorde en plan som omfattade mycket planering, sparande och enorm disciplin för att kunna genomföras. Dessutom hade jag strax dessförinnan betalat av ett banklån på 130 000 kr under två år för att skapa förutsättningar för att ens kunna börja fundera på den här planen.
Jag tror visserligen på mig själv, men jag är ändå alltid realistisk på gränsen till pessimistisk (på gott och ont, mest ont kanske), varför jag aldrig riktigt har vågat slappna av under utbildningen. "Det löser sig" duger inte som tanke, och jag har alltid velat ha en plan B och en plan C, men i fallet med utbildningen fanns bara en möjlighet: bli färdig.
Så, jag har många gånger tänkt att "Nej, nu går det inte mer. Det här är den kursen som blir för svår, nu kommer jag få hoppa av, det är kört. Du får fortsätta som spärrvakt", men så blev det aldrig. Saker och ting verkar nästan alltid svårare än vad det är, och det går att klara i princip vad som helst. Det är den viktigaste lärdomen jag tar med mig från den här utbildningen.
Men hjärnan har inte slutat med oron där. Jaha, klara alla kurserna är ju en sak - men sen måste man hitta ett examensarbete också, och genomföra detta - annars ingen examen. Sen måste man framför allt hitta ett jobb också. Det spelar ingen roll om "alla" säger att det är lätt att få jobb som ingenjör inom elektronik, det är ju inga garantier för just mig.
Ja, så har tankarna gått och det har stundtals varit extremt påfrestande. Aldrig ta ut någon seger i förskott, tänk på att det kan alltid gå fel i sista stund. Nåja, det enda alternativet var ju att fortsätta och göra mitt bästa.
Så. Våren kom och sommaren närmade sig, och jag började känna pressen att hitta ett jobb så snart som möjligt. Alternativet skulle vara att gå tillbaka till spärrvaktsjobbet den 1 juli 2017, enligt avtal - dvs då tjänstledigheten tog slut. Men hur lätt skulle det då vara att hitta en anställning mitt i sommaren? Skulle jag behöva jobba i tunnelbanan halva sommaren och sen söka ett vettigt jobb till hösten? Vad skulle jag ens bli tilldelad för typ av tjänst när jag återvände?
Jag kontaktade min gamla chef och frågade om det vore möjligt att få jobba natt när jag eventuellt kom tillbaka, så han ordnade det. Nattjobb skulle suga kopiöst mycket, men samtidigt vore det mindre smärtsamt än att behöva jobba dagtid av många anledningar.
Det fanns ingen tid att spilla, så jag registrerade mig lite varstans på rekryteringssidor och tänkte börja söka jobb. Long story short, jag blev snart kontaktad för ett jobb som någon tyckte verkade passa mig, och tyckte jag också. Processen var snabb, och efter ca en vecka fick jag ett telefonsamtal med ett konkret erbjudande som jag tackade ja till omgående.
Jaha, så svårt var det att ordna jobb. Då återstod alltså bara en viktig detalj - uppsägningstiden. Jag har varit tjänstledig men jobbat kvar på deltid, och hade den här dagen alltså 3 månaders uppsägningstid, men helst hade jag naturligtvis velat börja jobba på det nya stället just den 1 juli, för att inte behöva gå tillbaka och jobba en enda dag som spärrvakt på heltid.
Det det nya jobbet tog man emot mig otroligt väl och var väldigt flexibla, och sa att om jag kan börja 1 juli - toppen! Annars, om jag måste rida ut hela uppsägningstiden, inga problem, då skulle jag börja 1 augusti.
Så en sekund efter telefonsamtalet med erbjudandet ringde jag min chef i tunnelbanan och sa "Tjena, jag säger upp mig." Känslan av att inte ha tillstymmelse till tvivel och göra detta på stående fot var oerhört tillfredsställande. Chefen gratulerade mig och verkade genuint glad för min skull och bad mig komma in för en underskrift.
Samtidigt så tog jag upp uppsägningstiden, och han sa att det borde gå att ordna utan problem. Senare under dagen bekräftade han att de förkortade min uppsägningstid med en månad, och alla små detaljer var lösta.
Detta kom som en sån otroligt enorm lättnad. Jag tror att det var första gången jag verkligen kunde slappna av och tänka att "OK, nu är det ordnat. Nu löser det sig på bästa sätt!" på många år.
Så, snart går denna era i graven. I skrivande stund har jag 8 arbetsdagar kvar som spärrvakt på deltid (men vem räknar..)
lördag 13 maj 2017
torsdag 23 februari 2017
Sojafärslimpa
Några av er kanske har undrat vad man ska laga för mat när man lever tillsammans med universums läckraste vegeterian? Hur fungerar det, och vad äter en sån, egentligen?
Mina studier visar att dess kost huvudsakligen består av två saker:
Nåja, eftersom jag gillar både Angelica samt att laga mat, och att äta tidigare nämnda mat, brukar jag försöka hitta på lite nya grejer i köket. Idag var det dags för en sojafärslimpa! Här följer receptet som jag experimenterade fram:
Sojafärslimpa
Gräddsås
Mina studier visar att dess kost huvudsakligen består av två saker:
- Mat
- Godis
Nåja, eftersom jag gillar både Angelica samt att laga mat, och att äta tidigare nämnda mat, brukar jag försöka hitta på lite nya grejer i köket. Idag var det dags för en sojafärslimpa! Här följer receptet som jag experimenterade fram:
Sojafärslimpa
- 125 gram torkad sojafärs, Astrid och Aporna (billigt, gott, nyttigt)
- 1 dl vatten
- 4 msk ströbröd
- 1 msk potatismjöl
- 1 gul lök
- 2 ägg
- 75 gram ost (utan löpe, förslagsvis)
- Japansk soja
- Kinesisk soja
- 1-2 tärningar grönsaksbuljong
- 1 msk grönsaksbuljong i pulverform
- 1 msk natriumglutamat
- 1 tsk paprikapulver
- 1 tsk vitlökspulver
- 1 tsk lökpulver
- Ganska mycket Engevita jästflingor, typ en halv deciliter
- Några grönpepparkorn, om man gillar det. Det gör jag.
Ugnstemperatur: 225 °C
- Koka upp ca en liter vatten tillsammans med buljongtärningarna och sojafärsen. Rör om då och då, koka i typ en kvart, tills färsen är mjuk.
- Fräs under tiden löken på låg värme i lite smör och lite olja. Hacka den först, såklart.
- Blanda ströbrödet, potatismjölet och vattnet i en stor skål. Låt svälla i ca 10 minuter.
- Blanda ner äggen, sojasåsen, alla kryddor (inklusive buljongpulvret) och löken i ströbrödsgeggan.
- Häll den kokta sojafärsen i en sil och pressa ur vattnet så gott det går.
- Tillsätt färsen till geggan, blanda om ordentligt.
- Smörj en form och forma sojasmeten till en limpa. På formen alltså.
- Gör en fåra i limpan, fyll med ost. Burkchampinjoner hade varit gott också, men jag glömde köpa dessa. En annan gång. Slut fåran!
- Pensla limpan med lite olja, eller spraya den med smör- och rapsolja i sprayform. Mycket behändigt.
- Pensla till sist limpan med kinesisk soja så att den blir svart och fin.
- Skjutsa in limpan i mitten av ugnen och grädda den i ca 10 minuter tills den börjar lukta trevligt och gott. Sänk då ugnstemperaturen till 175 °C och ställ eventuellt limpan i botten av ugnen så att den inte blir bränd.
- Bli lite irriterad på att katten skriker utan giltigt skäl.
- Vänta tills limpan är färdig (30 minuter kanske?). Använd syn- och luktorgan för att bedöma.
Gräddsås
- 2.5 dl matlagningsgrädde
- 1 msk svart vinbärsgelé
- Kinesisk soja
- Grönsaksbuljong
- Redning
- Gör såsen.
Servera läckerheten med lingonsylt, kokt potatis, och varför inte lite inlagd gurka eller cornichoner?
Bildbevis från tillagningen, osv:
Bildbevis från tillagningen, osv:
 |
| Kokt sojafärs |
 |
| Så kallade smakförstärkare |
 |
| Limpa |
 |
| I see a limpa and I want it painted bla-ack |
 |
| Se så fin! Nygräddad! |
 |
| Husmanskost. Gott. |
tisdag 7 juni 2016
Ett gammalt minne från Karlaplan
Så, nu jobbar jag heltid i spärren i fyra veckor - för första gången på nästan två år. Framför allt jobbar jag då på en mängd olika stationer där jag inte har suttit på många år! Av olika skäl, som inte är så intressanta.
Just idag jobbar jag på Karlaplan Norra (se bild), vilket onekligen väcker en del minnen. När jag först började jobba här år 2004 så hade jag en deltidstjänst där jag öppnade just denna station kl 5.10 varje vardag, om jag inte minns fel.
Just idag jobbar jag på Karlaplan Norra (se bild), vilket onekligen väcker en del minnen. När jag först började jobba här år 2004 så hade jag en deltidstjänst där jag öppnade just denna station kl 5.10 varje vardag, om jag inte minns fel.
Varje dag kom det en gubbe som hade en voice box (exakt som Ned i South Park) och pratade som en robot, det var kul. Däremot var det mindre kul när han hade glömt sin apparat, och fick prata medelst någon form av motbjudande rapljud. Det bästa minnet med den här gubben var när jag hade varit borta några dagar, och när han sa "jag har saknat dig" med sin mekaniska röst.
En annan gång blev jag mordhotad vid femtiden av en kille som absolut ville ta med sig sin cykel (vilket är förbjudet) ner till tåget. Han påstod sig vara tung inom Stockholms undre värld, samt sa att han ändå skulle dö snart så han var rätt obrydd över konsekvenser i allmänhet.
På den tiden hade jag inte med mig någon dator, så det fanns alldeles för mycket tid över till att grubbla. Detta gjorde att jag fick vara lite kreativ för att hitta på saker att sysselsätta mig med, eftersom det inte direkt var något tungt arbete före kl 7. Så att säga.
Det hände att jag skrev insändare till Metro bara för att se om de skulle komma med (det gjorde dom, flera gånger) och en gång när jag lyssnade på radio hade dom något slags matteproblem som jag mailade in svaret på (med WAP i mobilen!) och blev sedan uppringd och fick förklara hur jag hade tänkt.
Nu till huvudnumret i detta inlägg. Golvet i Stockholms tunnelbanespärrar kan vara i lite varierande skick, och just här var golvet extremt smutsigt på den tiden. Jag vet inte vilket material det kan ha rört sig om, men det var i grunden rött, och ingrott med massor av smuts.
Jag gick förmodligen runt och funderade över saker och grejer, när jag tänkte att det vore kul att se om det gick att tvätta golvet. Jag värmde vatten i vattenkokaren och hällde ut en skvätt på den värsta smutsen, och tillsatte lite rengöringsmedel som jag hittade på toaletten.
Sen antar jag att jag skrubbade med något, förmodligen pappershanddukar eller motsvarande då det är vad som brukar finnas. Lo and behold, smutsen försvann, till min stora förtjusning! Det krävdes en del möda, men jag hade skapat en ren röd fläck bland allt grått.
Plötsligt hade jag fått något kul att göra, så jag hällde ut mera vatten. Mera rengöringsmedel. Flera pappershanddukar. Skrubba, torka, blöta.. det blev väldigt blött. Dessutom begränsade jag mig inte till spärrutrymmet, utan fortsatte i mässen och inne på toaletten. Nu kan det vara läge att visa upp några bilder på hur dessa golv ser ut (idag). Nu finns här ett helt annat golv.
 |
| Nytt rött golv, inte samma som för 12 år sedan |
Nå, efter någon timme blev jag lite panikslagen, då jag insåg att jag snart skulle få besök av städaren, som kom varje dag. Vad skulle han säga egentligen, när jag hade täckt golven med vatten? Skulle han ta illa upp och tro att det var en protest mot hans arbete? Hur skulle jag förklara det här, det fanns liksom inget sätt detta inte skulle sluta i pinsamheter. Det hade jag inte tänkt på.
Så jag täckte golvet av pappersservetter och pressade ner dem, för att suga upp så mycket vatten som möjligt. Detta var ganska fruktlöst, och självklart fanns det kvar massor av tydliga spår i form av våta fläckar. Så kom städaren.
Han tittade förbryllat på golvet och frågade:
"Vad har hänt här? Har det varit en tsunami?"
...
Jag hade naturligtvis kunnat berätta sanningen, det hade väl inte varit så farligt? Det gjorde jag dock inte, utan försökte lika iskallt som tafatt att mörka vad jag hade pysslat med i min ensamhet.
"Ehh nä jag har ingen aning alltså"
...
Städaren gick runt och tittade storögt, han öppnade dörren till toaletten. Fuktigt överallt. Till slut konstaterade han att det kanske var toaletten som läcker, och jag var inte sen med att instämma i teorin. Det är ju problemet med att börja ljuga, om man väl har börjat så är det svårt att backa.
Rimligen förstod han att det inte var toaletten som hade läckt och, eh, täckt alla dessa golv med vatten, men vi lämnade det där och pratade aldrig mer om den saken.
onsdag 25 maj 2016
Work in progress
Som du kanske eller kanske inte visste, så flyttade Sara ut ur lägenheten för en vecka sedan. Vi gjorde slut redan i januari, men eftersom Stockholm är Stockholm bodde hon kvar några månader. Förändring är bra, och det var dags för oss båda att gå vidare med livet - det är inget konstigt med det. Nu är jag och Skräpet ensamma i Örnsberg, och vem vet vilka rafflande äventyr det kan leda till?
Jag har knappt bott ensam sen .. oh boy, 2008. Visst har tillvaron varit skakig ibland, men i någon mening innebär det alltid en trygghet att bo tillsammans med någon. Det ger både möjligheter, begränsningar och skyldigheter. Öppen fråga - är detta någonting att sträva efter? För mig, alltså.
Missförstå mig rätt, jag säger inte att trygghet är dåligt eller något jag vill undvika, men i värsta fall leder trygghet till bekvämlighet och tristess, och det är mina värsta fiender. Det är de här sakerna som tar udden av tillvaron, och de här uddarna (toppar, dalar) är vad som behövs för att jag ska känna mig levande, att det finns mening.
Varje dag är en ny möjlighet till insikter, och det går att göra precis allt eller ingenting med sitt liv, i stort och smått. Det är väldigt intressant att prata med, och lyssna på människor i min egen ålder hur de tänker sig livet, tillvaron och framtiden. Frapperande ofta skiljer sig den här bilden från hur jag själv vill leva, och det är naturligtvis inte fel. Bara annorlunda.
Ja, det här skulle kunna bli ett väldigt långt och svamligt inlägg, och det var inte poängen den här gången. Nu ska inlägget bli betydligt snaskigare.
I ett tafatt försök att skapa mig en mer meningsfull tillvaro gjorde jag vad varje 33-årig man i min situation hade gjort med ett stort, nyfunnet, tomt utrymme: planer på att inreda min walk-in closet som en gammal videobutik. Det är helt enkelt någonting som måste göras, en sån idé som är för bra för att inte genomföras.
Att få tag på videofilmer är inte alldeles enkelt, då många har slängt filmerna för flera år sedan, men när jag väl hittar dem brukar det bli billigt. Först åkte jag ut till en jättekonstig snubbe i Farsta som sålde mig samtliga Rocky- och Rambofilmer för en hundring. Sen hittade jag någon hagga i Malmö som ville bli av med inte mindre än 90 filmer, för 150 kr! Boy oh boy!
Jag slog till direkt, och även om många av filmerna är helt ointressanta så tänkte jag att de kan fungera som utfyllnad i butiken, så kan jag allteftersom byta ut dessa mot kvalitetstitlar. Det var en hel del gamla westernfilmer och ganska många rullar med både Charles Bronson och Chuck Norris, samt ca 20 riktiga guldfilmer. Jag har inte kommit så långt med inredningen i butiken, och har tillfälligt lagt filmerna i en gammal byrå, innan dess att jag har orkat ordna med hyllor.
Inte så dumt, va? Den uppmärksamme läsaren märker att det finns två titlar som sticker ut i denna veritabla kavalkad av filmer:
Döm av min förvåning när det i filmpaketet ingick inte mindre än två filmer i genren gladporr. Jag är ingen expert, men det tycks vara en svensk sådan, och en dansk. Ibland kan man ju nästan fundera på om det finns en Gud där uppe, för vilken videobutik vore komplett utan åtminstone lite porr? Spektakulärt!
Som vi alla vet är Batman Returns den överlägset bästa Batman-filmen, varför denna filmaffisch får pryda insidan av butikens dörr. Jag längtar till dess att jag har skaffat mig den första Batman-filmen samt denna. För att inte tala om Beetlejuice, apropå Tim Burton. Ni minns kanske, han som var regissör en gång i forntiden, men som sedan likt många andra regissörer (Peter Jackson, George Lucas..) ballade ur och slutade göra bra filmer. Nåja, en inte alldeles usel början på detta projekt!
Jag har knappt bott ensam sen .. oh boy, 2008. Visst har tillvaron varit skakig ibland, men i någon mening innebär det alltid en trygghet att bo tillsammans med någon. Det ger både möjligheter, begränsningar och skyldigheter. Öppen fråga - är detta någonting att sträva efter? För mig, alltså.
Missförstå mig rätt, jag säger inte att trygghet är dåligt eller något jag vill undvika, men i värsta fall leder trygghet till bekvämlighet och tristess, och det är mina värsta fiender. Det är de här sakerna som tar udden av tillvaron, och de här uddarna (toppar, dalar) är vad som behövs för att jag ska känna mig levande, att det finns mening.
Varje dag är en ny möjlighet till insikter, och det går att göra precis allt eller ingenting med sitt liv, i stort och smått. Det är väldigt intressant att prata med, och lyssna på människor i min egen ålder hur de tänker sig livet, tillvaron och framtiden. Frapperande ofta skiljer sig den här bilden från hur jag själv vill leva, och det är naturligtvis inte fel. Bara annorlunda.
Ja, det här skulle kunna bli ett väldigt långt och svamligt inlägg, och det var inte poängen den här gången. Nu ska inlägget bli betydligt snaskigare.
I ett tafatt försök att skapa mig en mer meningsfull tillvaro gjorde jag vad varje 33-årig man i min situation hade gjort med ett stort, nyfunnet, tomt utrymme: planer på att inreda min walk-in closet som en gammal videobutik. Det är helt enkelt någonting som måste göras, en sån idé som är för bra för att inte genomföras.
Att få tag på videofilmer är inte alldeles enkelt, då många har slängt filmerna för flera år sedan, men när jag väl hittar dem brukar det bli billigt. Först åkte jag ut till en jättekonstig snubbe i Farsta som sålde mig samtliga Rocky- och Rambofilmer för en hundring. Sen hittade jag någon hagga i Malmö som ville bli av med inte mindre än 90 filmer, för 150 kr! Boy oh boy!
Jag slog till direkt, och även om många av filmerna är helt ointressanta så tänkte jag att de kan fungera som utfyllnad i butiken, så kan jag allteftersom byta ut dessa mot kvalitetstitlar. Det var en hel del gamla westernfilmer och ganska många rullar med både Charles Bronson och Chuck Norris, samt ca 20 riktiga guldfilmer. Jag har inte kommit så långt med inredningen i butiken, och har tillfälligt lagt filmerna i en gammal byrå, innan dess att jag har orkat ordna med hyllor.
 |
| Ca 40 filmer av varierande kvalitet |
 |
| Fler filmer, ca 30 st |
 |
| Filmer som jag bedömer som kvalitetstitlar. Typ |
 |
| Pornografiskt material |
Som vi alla vet är Batman Returns den överlägset bästa Batman-filmen, varför denna filmaffisch får pryda insidan av butikens dörr. Jag längtar till dess att jag har skaffat mig den första Batman-filmen samt denna. För att inte tala om Beetlejuice, apropå Tim Burton. Ni minns kanske, han som var regissör en gång i forntiden, men som sedan likt många andra regissörer (Peter Jackson, George Lucas..) ballade ur och slutade göra bra filmer. Nåja, en inte alldeles usel början på detta projekt!
söndag 17 april 2016
Norrländsk parodi
Jag tillbringade denna helg i Lögdeå, en liten by några mil utanför Umeå, hos min vän Ricky. Det här är historien om hur besvärligt det kan vara att ta sig till flygplatsen en söndag utan egen bil.
Låt mig börja med att säga att jag hatar att stressa. Det är bland det värsta jag vet, och därför undviker jag det så gott det går. Uttryck som "det löser sig" existerar inte i min vokabulär, helt enkelt eftersom det inte funkar så.
Saker och ting löser sig nämligen om och endast om jag ser till att de löser sig - medelst planering och genom att förutse eventuella risker, inte annars. Genom att göra ingenting löser sig heller ingenting. Utöver detta så har jag ett väldigt starkt kontrollbehov, viss OCD och lite tvångstankar. Jag tror inte att det är något extremt, men om jag inte känner att jag har koll på läget upplever jag starkt obehag, och detta gäller särskilt vid planering av resor. Detta löses enklast genom att planera resorna. Inga problem.
Jag vill även poängtera att ingen skugga ska falla över Ricky, som gjorde ett förträffligt jobb med att hjälpa till att planera och kolla upp resvägar och alternativ, och dessutom i god tid. Det började så här:
Mitt flyg skulle avgå från Umeå kl 10:55 idag söndag, och vi började kolla upp vettiga resvägar till flyget. Först skulle jag behöva ta mig från Lögdeå till Nordmaling, därifrån till Umeå, och därifrån till flygplatsen. Räkna sedan in tid för byten och att jag inte känner till trakten, och det visade sig att jag skulle behöva ta mig till Nordmalings Resecentrum för att hoppa på en buss kl 08:30.
På lördagskvällen ringde Ricky till byns taxibolag och frågade om det redan då gick att beställa en taxi runt kl 8:00 för att säkerställa att jag skulle hinna med bussen. Mannen trodde att det skulle gå bra men kunde inte lova någonting då det endast fanns en taxibil tillgänglig, och t ex sjuktransporter och åldringar skulle ha förtur.
Det lät ju visserligen rimligt, men jag behöver ett säkrare kort än så, och därför frågade vi Rickys vänner Erik och Emelie om de kunde tänka sig att köra mig till stationen om taxin skulle utebli. Inga problem, och vi hade därmed en plan B.
Taxigubben informerade oss om att deras växel öppnar kl 8:00 och att vi skulle återkomma då, på söndagen. Redan här började jag bli stressad, då jag inte var särskilt sugen på att endast ha totalt 30 minuter på mig från det att vi kunde få ett klart besked om taxin till dess att jag måste sitta på bussen.
Nåväl, kl 08:00 på söndagen ringde Ricky tillbaka och visst fanns det en ledig taxi. Jag blev dock lite fundersam när jag hörde Ricky förklara en vägbeskrivning för chauffören (som även skötte växeln). Hur kunde byns enda taxi inte ha stenkoll på gatorna i byn, eller åtminstone GPS?
"Ja, det är det gula huset nära E4:an. Ja.. jo precis.. det är det ja."
Här hade alltså taxichauffören börjat småprata med Ricky och frågat om han bodde i "Wikmans gamla kåk." Själv tyckte jag att ett bättre sätt för taxichauffören att fördriva tiden vore att köra sin taxi fort som fan ut till huset så att jag hade en chans att hinna med min buss.
Han sa att han skulle komma på 10-15 minuter, och sa att det inte var några problem att hinna till Resecentrum innan kl 08:30. Ricky uppskattade restiden till 5-7 minuter, och jag var måttligt missnöjd över att jag skulle ha max 5-10 minuter tillgodo när jag väl kom fram.
"Någon slags ansvarskänsla för sitt jobb lär han väl ha, tänker jag?" sa Ricky. Mmm, tjena.
Jag klädde på mig och gick ut och ställde mig vid vägen, och taxin kom som utlovat - inga problem! Hurra tänkte jag, nu skulle det ordna sig. Han höll inte på med en massa meningslöst kallprat vilket jag uppskattade, men det är också den enda komplimangen jag tänker ge honom.
När vi hade stannat utanför Resecentrum halade jag fram mitt MasterCard, varpå taxigubben plockar upp sin kortterminal och säger:
"Ja.. kortterminalen är ju ur funktion just nu", på en outhärdligt långsam norrländska.
Jag hajade till, var det här ett skämt eller?
"Eh.. jaha? Ja, jag har inga kontanter", svarade jag.
"Jaha.. Men du, du kanske kan ta ut pengar på Statoil där borta? Om du köper någonting annat samtidigt."
Jag har nästan svårt att beskriva med ord hur förvånad jag blev över hans förslag. Var det här hans förslag på en lösning? Att jag kanske kan ta ut pengar på Statoil? Ett rimligt svar från mig hade varit:
"Är du alldeles från vettet? Kör du taxi utan en fungerande kortterminal? Jag har för i helvete inte begagnat mig av kontanter sen jag blev könsmogen! Du kanske ska sluta leva på 80-talet? Har du ingen hjärna? I Stockholm kan man betala hemlösa med kort när man köper tidningar av dem. Det här är ett osvikligt bevis på att dom är oändligt mycket mer kompetenta än du är, din värdelösa sopa."
Men OK, så svarade jag inte. Istället stammade jag fram att min buss går om ca 5-7 minuter, och att jag ska med ett flyg. Dvs ungefär lika lång tid som ett genomsnittligt svenskt samlag enligt Expressen, men ganska mycket drygare. Ni förstår, jag jobbar också med kundservice och får ofta ta hand om stressade, arga och ibland helt orimliga kunder. Det hjälper aldrig att skälla på personalen, man får ta det lugnt om man vill ha hjälp. Förstår dock om vissa kunder är väldigt irriterade, men jag har i min yrkesroll aldrig någonsin ställt till med en lika orimlig situation som den här clownen.
Nu var det som att leva i en parodi, en norrländsk sketch på TV. Ni vet karikatyren av en långsam norrlänning som talar långsamt, som aldrig blir upprörd. Lägg sen till karikatyren av den stressade och otrevliga Stockholmaren som inte visar någon förståelse. Precis så var det.
"Jo, men nog tror jag väl att du hinner det. Prova inne på Statoil, där kanske man kan ta ut pengar."
"Okej, men då kanske du ska köra till Statoil också och inte stå stilla här? Som sagt, jag har väldigt bråttom."
"Jo, visst..", svarade han och körde iväg mot Statoil.
Jag sprang in utan att säga ett ord till honom och möttes av ytterligare två vansinnigt långsamma norrlänningar - tjejen i kassan samt hennes kund. De här personerna hade dock naturligtvis ingen skyldighet att skynda sig för min skull, men stressen ökade påtagligt.
Till slut hade killen handlat färdigt och jag frågade kvickt om det gick bra att ta ut pengar om jag handlade något skit samtidigt.
"Jo, visst kan du få göra det.. men jag har som ont om växel. Jag har inga hundralappar eller femtiolappar så du vet. Men du kan få ta ut en femhundring."
"Vad som helst", sa jag och slet åt mig en jävla dubbelnougat som jag inte ville ha, eftersom det var det första jag såg. Sen fick jag min femhundring och sprang ut till taxichauffören. Jag såg framför mig hur han inte skulle ha växel (resan kostade 171 kr) och började förbereda mig på en diskussion. Det fanns absolut ingen möjlighet över huvud taget i hela världen att jag skulle gå med på att t ex betala 200 kr och bjussa honom på 29 kr i dricks.
Lyckligtvis hade han gott om växel, som han räknade upp och lämnade över. Jag sa varken tack eller hej då, slet åt mig pengarna och sprang in på busstationen. Jag hann med bussen och allt ordnade sig.
Det är inte det att jag inte förstår att utrustning kan strula eller gå sönder. Vad jag inte förstår är varför han inte berättade det här i god tid, t ex över telefon, när han både var medveten om att jag hade en viktig tid att passa och att utrustningen var ur funktion. Hör det inte lite till hans jobb att se till att folk kan ta sig från en plats till en annan, och ibland kanske rentav inom en viss utsatt tid?
Jag tänker i mitt stilla sinne och i min oändliga dumhet, att om det finns någon yrkesgrupp som någonsin under karriären har träffat på en stressad person med snäva tidsmarginaler, så är det möjligen en taxichaufför. Å andra sidan har 99,999% av alla boende i denna kommun körkort utom senila och/eller sjuka pensionärer, varför det nog sällan föreligger anledning för chauffören att stressa eftersom resenären då sannolikt avlider. Vilket bara leder till en massa tråkigt pappersarbete. Så ja, i efterhand förefaller allt ganska rimligt ändå med detta i åtanke.
Vad kostade då hela kalaset?
Taxiresa, 5 minuter: 171 kr
Dubbelnougat: 14 kr
Bussresa, 70 minuter: 83 kr
Flygbuss, 15 minuter: 45 kr
Totalt: 313 kr
Att jämföra med:
Arlanda Express, 20 minuter: 260 kr
Nä, det kanske inte är en rättvis jämförelse men det skiter väl jag i. Här är en bild på min dubbelnougat från bussen:
Låt mig börja med att säga att jag hatar att stressa. Det är bland det värsta jag vet, och därför undviker jag det så gott det går. Uttryck som "det löser sig" existerar inte i min vokabulär, helt enkelt eftersom det inte funkar så.
Saker och ting löser sig nämligen om och endast om jag ser till att de löser sig - medelst planering och genom att förutse eventuella risker, inte annars. Genom att göra ingenting löser sig heller ingenting. Utöver detta så har jag ett väldigt starkt kontrollbehov, viss OCD och lite tvångstankar. Jag tror inte att det är något extremt, men om jag inte känner att jag har koll på läget upplever jag starkt obehag, och detta gäller särskilt vid planering av resor. Detta löses enklast genom att planera resorna. Inga problem.
Jag vill även poängtera att ingen skugga ska falla över Ricky, som gjorde ett förträffligt jobb med att hjälpa till att planera och kolla upp resvägar och alternativ, och dessutom i god tid. Det började så här:
Mitt flyg skulle avgå från Umeå kl 10:55 idag söndag, och vi började kolla upp vettiga resvägar till flyget. Först skulle jag behöva ta mig från Lögdeå till Nordmaling, därifrån till Umeå, och därifrån till flygplatsen. Räkna sedan in tid för byten och att jag inte känner till trakten, och det visade sig att jag skulle behöva ta mig till Nordmalings Resecentrum för att hoppa på en buss kl 08:30.
På lördagskvällen ringde Ricky till byns taxibolag och frågade om det redan då gick att beställa en taxi runt kl 8:00 för att säkerställa att jag skulle hinna med bussen. Mannen trodde att det skulle gå bra men kunde inte lova någonting då det endast fanns en taxibil tillgänglig, och t ex sjuktransporter och åldringar skulle ha förtur.
Det lät ju visserligen rimligt, men jag behöver ett säkrare kort än så, och därför frågade vi Rickys vänner Erik och Emelie om de kunde tänka sig att köra mig till stationen om taxin skulle utebli. Inga problem, och vi hade därmed en plan B.
Taxigubben informerade oss om att deras växel öppnar kl 8:00 och att vi skulle återkomma då, på söndagen. Redan här började jag bli stressad, då jag inte var särskilt sugen på att endast ha totalt 30 minuter på mig från det att vi kunde få ett klart besked om taxin till dess att jag måste sitta på bussen.
Nåväl, kl 08:00 på söndagen ringde Ricky tillbaka och visst fanns det en ledig taxi. Jag blev dock lite fundersam när jag hörde Ricky förklara en vägbeskrivning för chauffören (som även skötte växeln). Hur kunde byns enda taxi inte ha stenkoll på gatorna i byn, eller åtminstone GPS?
"Ja, det är det gula huset nära E4:an. Ja.. jo precis.. det är det ja."
Här hade alltså taxichauffören börjat småprata med Ricky och frågat om han bodde i "Wikmans gamla kåk." Själv tyckte jag att ett bättre sätt för taxichauffören att fördriva tiden vore att köra sin taxi fort som fan ut till huset så att jag hade en chans att hinna med min buss.
Han sa att han skulle komma på 10-15 minuter, och sa att det inte var några problem att hinna till Resecentrum innan kl 08:30. Ricky uppskattade restiden till 5-7 minuter, och jag var måttligt missnöjd över att jag skulle ha max 5-10 minuter tillgodo när jag väl kom fram.
"Någon slags ansvarskänsla för sitt jobb lär han väl ha, tänker jag?" sa Ricky. Mmm, tjena.
Jag klädde på mig och gick ut och ställde mig vid vägen, och taxin kom som utlovat - inga problem! Hurra tänkte jag, nu skulle det ordna sig. Han höll inte på med en massa meningslöst kallprat vilket jag uppskattade, men det är också den enda komplimangen jag tänker ge honom.
När vi hade stannat utanför Resecentrum halade jag fram mitt MasterCard, varpå taxigubben plockar upp sin kortterminal och säger:
"Ja.. kortterminalen är ju ur funktion just nu", på en outhärdligt långsam norrländska.
Jag hajade till, var det här ett skämt eller?
"Eh.. jaha? Ja, jag har inga kontanter", svarade jag.
"Jaha.. Men du, du kanske kan ta ut pengar på Statoil där borta? Om du köper någonting annat samtidigt."
Jag har nästan svårt att beskriva med ord hur förvånad jag blev över hans förslag. Var det här hans förslag på en lösning? Att jag kanske kan ta ut pengar på Statoil? Ett rimligt svar från mig hade varit:
"Är du alldeles från vettet? Kör du taxi utan en fungerande kortterminal? Jag har för i helvete inte begagnat mig av kontanter sen jag blev könsmogen! Du kanske ska sluta leva på 80-talet? Har du ingen hjärna? I Stockholm kan man betala hemlösa med kort när man köper tidningar av dem. Det här är ett osvikligt bevis på att dom är oändligt mycket mer kompetenta än du är, din värdelösa sopa."
Men OK, så svarade jag inte. Istället stammade jag fram att min buss går om ca 5-7 minuter, och att jag ska med ett flyg. Dvs ungefär lika lång tid som ett genomsnittligt svenskt samlag enligt Expressen, men ganska mycket drygare. Ni förstår, jag jobbar också med kundservice och får ofta ta hand om stressade, arga och ibland helt orimliga kunder. Det hjälper aldrig att skälla på personalen, man får ta det lugnt om man vill ha hjälp. Förstår dock om vissa kunder är väldigt irriterade, men jag har i min yrkesroll aldrig någonsin ställt till med en lika orimlig situation som den här clownen.
Nu var det som att leva i en parodi, en norrländsk sketch på TV. Ni vet karikatyren av en långsam norrlänning som talar långsamt, som aldrig blir upprörd. Lägg sen till karikatyren av den stressade och otrevliga Stockholmaren som inte visar någon förståelse. Precis så var det.
"Jo, men nog tror jag väl att du hinner det. Prova inne på Statoil, där kanske man kan ta ut pengar."
"Okej, men då kanske du ska köra till Statoil också och inte stå stilla här? Som sagt, jag har väldigt bråttom."
"Jo, visst..", svarade han och körde iväg mot Statoil.
Jag sprang in utan att säga ett ord till honom och möttes av ytterligare två vansinnigt långsamma norrlänningar - tjejen i kassan samt hennes kund. De här personerna hade dock naturligtvis ingen skyldighet att skynda sig för min skull, men stressen ökade påtagligt.
Till slut hade killen handlat färdigt och jag frågade kvickt om det gick bra att ta ut pengar om jag handlade något skit samtidigt.
"Jo, visst kan du få göra det.. men jag har som ont om växel. Jag har inga hundralappar eller femtiolappar så du vet. Men du kan få ta ut en femhundring."
"Vad som helst", sa jag och slet åt mig en jävla dubbelnougat som jag inte ville ha, eftersom det var det första jag såg. Sen fick jag min femhundring och sprang ut till taxichauffören. Jag såg framför mig hur han inte skulle ha växel (resan kostade 171 kr) och började förbereda mig på en diskussion. Det fanns absolut ingen möjlighet över huvud taget i hela världen att jag skulle gå med på att t ex betala 200 kr och bjussa honom på 29 kr i dricks.
Lyckligtvis hade han gott om växel, som han räknade upp och lämnade över. Jag sa varken tack eller hej då, slet åt mig pengarna och sprang in på busstationen. Jag hann med bussen och allt ordnade sig.
Det är inte det att jag inte förstår att utrustning kan strula eller gå sönder. Vad jag inte förstår är varför han inte berättade det här i god tid, t ex över telefon, när han både var medveten om att jag hade en viktig tid att passa och att utrustningen var ur funktion. Hör det inte lite till hans jobb att se till att folk kan ta sig från en plats till en annan, och ibland kanske rentav inom en viss utsatt tid?
Jag tänker i mitt stilla sinne och i min oändliga dumhet, att om det finns någon yrkesgrupp som någonsin under karriären har träffat på en stressad person med snäva tidsmarginaler, så är det möjligen en taxichaufför. Å andra sidan har 99,999% av alla boende i denna kommun körkort utom senila och/eller sjuka pensionärer, varför det nog sällan föreligger anledning för chauffören att stressa eftersom resenären då sannolikt avlider. Vilket bara leder till en massa tråkigt pappersarbete. Så ja, i efterhand förefaller allt ganska rimligt ändå med detta i åtanke.
Vad kostade då hela kalaset?
Taxiresa, 5 minuter: 171 kr
Dubbelnougat: 14 kr
Bussresa, 70 minuter: 83 kr
Flygbuss, 15 minuter: 45 kr
Totalt: 313 kr
Att jämföra med:
Arlanda Express, 20 minuter: 260 kr
Nä, det kanske inte är en rättvis jämförelse men det skiter väl jag i. Här är en bild på min dubbelnougat från bussen:
söndag 27 mars 2016
Lägg märke till hörlurarna
Smashing Pumpkins är ett band som jag har lyssnat på till och från i 20 år, med betoning på till och från. Det kan gå åratal mellan gångerna, men jag kommer alltid tillbaka. För ett bar dagar sedan halkade jag in på musikvideon till The End Is The Beginning Is The End och fick efter detta ett otroligt sug efter att lyssna på några av de gamla plattorna.
Det här glömdes bort, men idag kl 6:10 kom jag på det igen. Jag tittade på klockan, OK, jag skulle gå till tunnelbana om tio minuter. Vilka möjligheter fanns att få lyssna på Smashing Pumpkins på väg till jobbet? Och varför kommer jag alltid på såna här saker precis innan jag måste sticka? Det gör bara att jag får en ännu större lust att lösa situationen och få som jag vill.
Så jag lyckades faktiskt hinna ordna skivorna och petade in dem i mobilen och lämnade mitt hem, mycket glad i hågen och belåten över min egen förträfflighet. Jag funderade och köade lite, och mest av allt såg jag fram emot att höra Ava Adore, som jag inte har hört på jättelänge.
Wow, vad jag längtade. Alltså, jag vill verkligen betona hur mycket jag längtade. Du vet kanske hur det känns? "Dra åt helvete, DEN låten har jag inte hört på så länge. Det finns ingenting just nu som är viktigare än att jag får höra den!"
Lagom till dess att jag kom ner till perrongen drog låten igång, och varje litet ljud satt i ryggmärgen. De första digitala trummorna, de sedan smakfullt distade trummorna som ger en industri-feeling innan den monotont pumpande basen kommer in, Billy Corgans gnälliga röst.. helt otroligt. Det är extremt trevligt när man kan varenda detalj i en låt och bara väntar förväntansfullt. "Ah, nu kommer snart det där..!"
It's you that I adore, you'll always be my whore ...
Jag stod precis och tänkte på hur Billy Corgan är så jävla snygg samt ett föredöme för oss alla som rakar skallen, och om jag möjligen skulle kunna bära upp att vara utklädd till honom på en maskerad, med värdighet. Tja, jag har ju lite spetsiga öron ..
"Tjena Johan!"
.. det var som att bli brutalt väckt ur en mycket trevlig dröm.
Innan jag går vidare måste jag säga något om hörlurar. För mig är det såhär, att en människas hörlurar säger en hel del om människan. Ju större hörlurar, desto mindre vill vederbörande bli störd. Det är inte så att jag köper stora, otympliga hörlurar för att jag ska se ball och snygg ut för tro mig, det gör jag inte. Det är helt enkelt priset man får betala (dyrt dessutom) för att
1, Stänga ute alla värdelösa och vidriga ljud som verkligheten bjuder på dagligen
2, Få bra ljud till musiken
Kort sagt, jag har på mig skiten för att jag bryr mig om min musik. Ändå är det verkligen slående hur ofta jag blir avbruten och stoppad av människor som frågar efter vägen eller annat, eller bara vill småprata om ingenting.
Jag kanske lever i en annan värld än alla andra, men i min värld stoppar man inte en människa med stora hörlurar om detta inte är en nära vän, eller om det inte finns någon annan att fråga. Då skulle jag ha full förståelse för att man vill störa, absolut. Det är klart att man ska kunna fråga sina medmänniskor eller medresenärer om t ex kollektivtrafiken.
Men om det finns 10-20 andra att fråga, varför i hela världen siktar man likt en målsökande missil in sig på mig, som går insjunken i min egen värld, med stora hörlurar på? Jag kan inte begripa. Är det min kundserviceaura som lyser starkare än tusen solar?
Skit samma.
Jag vände mig om och fick se en gammal bekant, som jag aldrig har tyckt om. Han är irriterande, korkad, passivt aggressiv och bara allmänt jävligt konstig. Tyvärr bor han även i närheten av mig, så ibland springer jag på honom vid tunnelbanan.
Det är inget konstigt med att heja på en gammal bekant, men om man inte har något viktigt att säga eller är nära vänner, så måste man inte stanna för att prata. Jag lovar, man måste verkligen inte. Det går jättebra att nicka artigt eller vinka, bara säga "tja" och gå förbi.
Är inte det artigare än att tvinga personen till ett krystat och ointressant samtal under en olidlig tunnelbaneresa? Är det bara jag som tänker såhär? I synnerhet om den här gamla bekantingen har stora hörlurar på sig. Förekommer aldrig tanken att det här kanske är någon som vill vara ifred kl 6:30 och softa med sin musik, och inte prata om ingenting?
Jag blev tvungen att pausa Ava Adore och irritationen spred sig omgående, och jag kände hur pulsen ökade. I vanliga fall är jag en väldigt lugn och sansad person, men ibland kan jag bli otroligt irriterad om jag har sett fram emot något, är inställd på att göra detta, och jag blir avbruten utan goda skäl. Särskilt om jag inte känner att jag kan styra över det hela själv.
Helst hade jag velat säga:
"Håll käften, jag vill lyssna på musik nu. Din existens är otroligt, otroligt mycket mindre värd för mig än att få lyssna på en låt i 7 minuter. Stick. Jag vill inte höra på hur du inte kan uttala titeln på TV-spelet Just Cause utan istället säger Just in case, som om du vore hjärnskadad. Stick, eller försvinn, det är dina alternativ."
.. men istället försökte jag att inte hyperventilera och följde med fanskapet ut på perrongen och lyssnade på det bedrövliga ljudet av hans röst. Vi klev på tåget, och även om vi bara åkte i 5-6 minuter tillsammans, var irritationen enorm.
Till slut hoppade han av, och känslan av lättnad spred sig.
Play
Det här glömdes bort, men idag kl 6:10 kom jag på det igen. Jag tittade på klockan, OK, jag skulle gå till tunnelbana om tio minuter. Vilka möjligheter fanns att få lyssna på Smashing Pumpkins på väg till jobbet? Och varför kommer jag alltid på såna här saker precis innan jag måste sticka? Det gör bara att jag får en ännu större lust att lösa situationen och få som jag vill.
Så jag lyckades faktiskt hinna ordna skivorna och petade in dem i mobilen och lämnade mitt hem, mycket glad i hågen och belåten över min egen förträfflighet. Jag funderade och köade lite, och mest av allt såg jag fram emot att höra Ava Adore, som jag inte har hört på jättelänge.
Wow, vad jag längtade. Alltså, jag vill verkligen betona hur mycket jag längtade. Du vet kanske hur det känns? "Dra åt helvete, DEN låten har jag inte hört på så länge. Det finns ingenting just nu som är viktigare än att jag får höra den!"
Lagom till dess att jag kom ner till perrongen drog låten igång, och varje litet ljud satt i ryggmärgen. De första digitala trummorna, de sedan smakfullt distade trummorna som ger en industri-feeling innan den monotont pumpande basen kommer in, Billy Corgans gnälliga röst.. helt otroligt. Det är extremt trevligt när man kan varenda detalj i en låt och bara väntar förväntansfullt. "Ah, nu kommer snart det där..!"
It's you that I adore, you'll always be my whore ...
Jag stod precis och tänkte på hur Billy Corgan är så jävla snygg samt ett föredöme för oss alla som rakar skallen, och om jag möjligen skulle kunna bära upp att vara utklädd till honom på en maskerad, med värdighet. Tja, jag har ju lite spetsiga öron ..
"Tjena Johan!"
.. det var som att bli brutalt väckt ur en mycket trevlig dröm.
Innan jag går vidare måste jag säga något om hörlurar. För mig är det såhär, att en människas hörlurar säger en hel del om människan. Ju större hörlurar, desto mindre vill vederbörande bli störd. Det är inte så att jag köper stora, otympliga hörlurar för att jag ska se ball och snygg ut för tro mig, det gör jag inte. Det är helt enkelt priset man får betala (dyrt dessutom) för att
1, Stänga ute alla värdelösa och vidriga ljud som verkligheten bjuder på dagligen
2, Få bra ljud till musiken
Kort sagt, jag har på mig skiten för att jag bryr mig om min musik. Ändå är det verkligen slående hur ofta jag blir avbruten och stoppad av människor som frågar efter vägen eller annat, eller bara vill småprata om ingenting.
Jag kanske lever i en annan värld än alla andra, men i min värld stoppar man inte en människa med stora hörlurar om detta inte är en nära vän, eller om det inte finns någon annan att fråga. Då skulle jag ha full förståelse för att man vill störa, absolut. Det är klart att man ska kunna fråga sina medmänniskor eller medresenärer om t ex kollektivtrafiken.
Men om det finns 10-20 andra att fråga, varför i hela världen siktar man likt en målsökande missil in sig på mig, som går insjunken i min egen värld, med stora hörlurar på? Jag kan inte begripa. Är det min kundserviceaura som lyser starkare än tusen solar?
Skit samma.
Jag vände mig om och fick se en gammal bekant, som jag aldrig har tyckt om. Han är irriterande, korkad, passivt aggressiv och bara allmänt jävligt konstig. Tyvärr bor han även i närheten av mig, så ibland springer jag på honom vid tunnelbanan.
Det är inget konstigt med att heja på en gammal bekant, men om man inte har något viktigt att säga eller är nära vänner, så måste man inte stanna för att prata. Jag lovar, man måste verkligen inte. Det går jättebra att nicka artigt eller vinka, bara säga "tja" och gå förbi.
Är inte det artigare än att tvinga personen till ett krystat och ointressant samtal under en olidlig tunnelbaneresa? Är det bara jag som tänker såhär? I synnerhet om den här gamla bekantingen har stora hörlurar på sig. Förekommer aldrig tanken att det här kanske är någon som vill vara ifred kl 6:30 och softa med sin musik, och inte prata om ingenting?
Jag blev tvungen att pausa Ava Adore och irritationen spred sig omgående, och jag kände hur pulsen ökade. I vanliga fall är jag en väldigt lugn och sansad person, men ibland kan jag bli otroligt irriterad om jag har sett fram emot något, är inställd på att göra detta, och jag blir avbruten utan goda skäl. Särskilt om jag inte känner att jag kan styra över det hela själv.
Helst hade jag velat säga:
"Håll käften, jag vill lyssna på musik nu. Din existens är otroligt, otroligt mycket mindre värd för mig än att få lyssna på en låt i 7 minuter. Stick. Jag vill inte höra på hur du inte kan uttala titeln på TV-spelet Just Cause utan istället säger Just in case, som om du vore hjärnskadad. Stick, eller försvinn, det är dina alternativ."
.. men istället försökte jag att inte hyperventilera och följde med fanskapet ut på perrongen och lyssnade på det bedrövliga ljudet av hans röst. Vi klev på tåget, och även om vi bara åkte i 5-6 minuter tillsammans, var irritationen enorm.
Till slut hoppade han av, och känslan av lättnad spred sig.
Play
fredag 11 mars 2016
Moment 22
Moment 22: att köpa hantlar och skivstång (totalt 50 kg) för att bli lite starkare, men vara för svag för att forsla hem skiten i kollektivtrafiken. Händelseförloppet gick till som följer:
1, Glad i hågen köper jag detta kit i Kungens Kurva
2, Min medtagna pirra pajar efter 20 meter. Som tur var hade väskan med vikterna hjul. Pirran dumpas i en buske.
3, 50 kg visar sig vara mycket, mycket tungt för min förgubbade pojkkropp
4, Jag hittar en övergiven kundvagn som jag snor, och lägger väskan i det nedre uterummet
5, Jag lyckas utan problem skjuta vagnen till busshållplatsen. Kundvagnen dumpas ogenerat vid en rabatt.
6, Jag lyckas utan problem åka buss och tunnelbana hem till Örnsberg.
7, Jag har inte ätit någon lunch och är skakis. Köper en Snickers Hazelnut på Pressbyrån. Gott.
8, Efter 10 meter lossnar ett av hjulen från väskan på grund av den frapperande mängd grus som täcker marken. Döda mig, nu.
9, Jag lyckas släpa väskan en hyfsat lång bit, men jag får stanna var tionde meter för att sätta fast hjulet igen.
10, Den sista uppförsbacken känns oändligt lång. Funderar på att ringa en taxi för att åka 50 meter.
11, Jordklotets bästa gubbe stannar med sin bil och erbjuder skjuts. Jag accepterar snabbare än han hinner säga "protes".
12, Skrev detta på Facebook
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)